torsdag 24 februari 2011

Friuli on our mind 2 - Rosso di Miani 2007

Rosso di Miani 2007, Collio Orientali del Friuli, Buttrio


Året var ju svårt för perfektionisten Enzo, så det känns nästan fånigt, närmande oss de fyrtio att säga - men ursäkta - vet någon var vi kan köpa T-shirts med Enzo Pontoni på?


På en avkrok längst in i byn

Enzo-vem, undrar du?

Om någon person kan sägas personifiera det driv, den pionjärsanda och det uttryck vinerna från regionen kan få i sina absoluta toppar så ligger nog Friulis egen garageist Enzo Pontoni mycket bra till. Enzo, vars Miani  grundades så sent som 1985, ligger i den lilla genuina friulanska byn Buttrio någon mil öster om Udine. Byn ingår i distriktet Collio Orientali del Friuli vars angränsande kullar med erkänt bra terroir Miani odlar cirka 15 hektar i, ungefär fyra hektar ägs och resten arrenderas. Många av vingårdarna är terrasserade i förstklassiga lägen och odlade med stockar som har mellan femtio och sjuttio år på nacken. Merparten av Mianis gårdar ligger just i Buttrio på bekvämt avstånd, medan ytterligare en mindre del odlas i Rosazzo några kilometer ytterligare österut mot gränsen. Både vitt och rött vin framställs. Det som framställs här är i absolut toppklass oavsett.

Urvalet är minst sagt selektivt -  cirka 8 000 flaskor lämnar gården varje år  - och i princip rubbet säljs slut direkt. 8 000 flaskor fördelat på 15 hektar får alla som kan sin vinmatte att inse att den slutliga avkastningen är väldigt låg - den dubbla avkastningen skulle vara mycket, mycket liten redan det, det tiodubbla nästan normalt. Perfektionisten Enzo/Miani (det är samma sak) gör det mesta av jobbet helt själv och tillbringar dagarna i ända i sina vingårdar som drivs enligt ekologiska principer. Det är en kompromisslös vingårdsorienterad syn på vinmakning och Enzo vill ta bort all fokus från vinkällararbetet. Det viktigaste momentet sker nog ändå just i vinkällaren där den ytterst självkritiske vinmakaren bestämmer sig för om han ska buteljera eller ej tveksamma år.

Vinkällaren är minst sagt spartansk på gränsen till förfall. Inget onödigt tjafs. Alls. Marken är som vanligt är i de här delarna av Friuli mager och bergig/kalkrik, varvat med lera. Varje planta får kämpa efter sina egna förutsättningar å ena sidan för att ge maximalt utryck, medan Enzo å andra sidan tuktar och selekterar dessa stenhårt för att ge druvorna maximal koncentration. Vinrankorna sköts om som av en trädgårdsmästare i en finare trädgård - och vingårdarna ser ut därefter, ett par klassar druvor är det slutliga resultatet från varje stock. Ett antal olika druvsorter odlas och varje druva vinifieras numer normalt sett separat (med sitt vingårdsnamn på etiketten) för att ge maximalt uttryck och för att framhäva all den terroir som varje gård besitter. Skörden sker numera relativt tidigt för att vinerna ska få mer elegans och finess istället för den oförlösta kraft som vinerna från nittotalet gjorde sig kända för.

Produktionen omfattar både vitt och rött. De vita druvorna som odlas är dels internationella storheter som chardonnay och sauvignon och dels lokala friulanska druvor som tocai och ribolla. På senare år har framförallt sauvignon-gårdarna Saurint och Banel, och tocaiplantorna i gårdarna Filip och Buri (här odlas i huvudsak merlot i övrigt) vinifierats separat. Resten har gått i en lite enklare tappning betecknad som Miani Bianco. Vinerna har överlag otypiska drag för att vara italienska - syrorna är ofta närmast rakbladsvassa och stökiga och vinner stort på lagring. I princip alla av dessa viner bör vara kandidater till Italiens riktigt stora vita viner.

Två gårdar odlas med merlot - Filip och Buri, två viner som redan hyfsade år sparkar stjärt med Masseto. Enzo hyser, trots trenden att i östra Friuli mer och mer "återupptäcka" gamla glömda lokala druvsorter, en förkärlek för merlotdruvan. Och det är i sak - hur kul det än är med druvsorter du inte kan stava till - sant. Merlot kan under dessa förutsättningar spela i absolut världsklass här, och det är svårt att argumentera mot när du har vinet i glaset.
Den tredje vingården, den legendariska vingården Calvari, odlas med den annars rätt medelmåttiga lokala druvan refosco. Resultatet av refosco från Calvari är dock något helt annat än medelmåttigt här. De ansträngningar som investerats i att tukta vinstockarna i gården gör att refoscon tar sig ett annat uttryck än brukligt - ett under av kraft och samtida elegans och nyansrikedom. Att säga att världens bästa refosco är just Calvari är såklart väldigt enkelt. Framförallt Mianis röda vingårdsviner har givetvis en ansträngd prislapp om du råkar hitta på dom. Till dess försvar måste hänföras att kvantiteterna de görs i är pyttessmå - två fat av vardera, det vill säga 600 flaskor av varje vin. Och det är antagligen också receptet för att uppnå kultstatus.



Mmm som i Miani..



2007 var ärligt talat på sin höjd ett medelmåttigt år i regionen. Vilket nog alla vinmakare i trakten var överens om, men buteljerade som vanligt ändå. Enzo Pontoni funderade med sina självpåtagna kvalitetskrav istället länge om det ens skulle bli något vin överhuvudtaget detta år. Materialet höll ju inte riktigt måttet. Samtidigt var ju materialet så pass bra så att bara sälja druvorna till traktens negociant var ju inte en strålande idé det heller. Lösningen blev att göra ett i Enzos ögon något enklare vin på blå druvor - en Miani Rosso - av resultatet från det som ändå plockats in från gårdarna. 1 200 flaskor framställdes tillslut där merlot svarar för 80% och Calvari bidrar med refosco till resten. Resultatet blir efter förutsättningarna hänförande, om vi får lov att gå händelserna lite i förväg.

Visst är första tanken att detta är ett barnarov som egentligen är nästan otänkbart. All erfarenhet visar att dessa röda viner generellt ska sparas många år (~10 år) för att ens börja ge den utdelning de kan ge. Å andra sidan leder ekvationen röd Miani * 400 spänn* fortfarande tillgänglig en kort tid (om du vet vilka knappar du ska trycka på, t ex här) till att här måste det provklunkas för att se om det kan vara läge att gå "all in". Och provklunkning inleds därmed (visst är det härligt att trotsa alla sina väl uttänkta planer emellanåt?).

Direkt i karaff slås vi av vilka härliga, sexiga, aromer det finns i juicen. Bär, kryddor, svart frukt. Lite tobak och muskot med tiden. Kanske en liten klick tomatpure. Läckert som satan. Smaken är bättre ändå. Visst, primärt, men jättegott redan nu. Mogen söt silkig merlotfrukt firar triumfer, refoscon bidrar med att ge vinet en struktur och ryggrad som känns påtaglig och ger en fin och intressant balans till merloten vilket också gör vinet mer komplext. Finfina syror och tanniner och perfekt integrerade nya fat, fat som här bidrar till mervärde. Renheten i frukten är en genomgående röd tråd i alla Mianis viner vi provat - röda som vita (om man nu kan ha en röd tråd i ett vitt vin?)

Vi-vete-sjutton vart detta tar vägen om fem år. Vi är ju närmast chockade över allt vad vinet visar redan idag. Men vi köper på oss och ser efter. Och hoppas till gudarna att vi kan hålla vantarna borta till dess - det blir svårt ska ni veta för lagring är här alls inget imperativ. Det ligger nog något i det där att bra viner smakar gott från start. Men detta är inte en långlagrare där vi pratar horisonter på ett par decennier eller så. Och vad sjutton gör det?

Matchningen med kalvlägg, kokt och sedan rostad potatis tillsammans med kryddspäck och skärbönor är given - såklart. Matchningen med ingenting alls likaså. Om vi ska säga något negativt är det att detta är inte ett "normalt" rött Miani-vin, med all den maxímala koncentraion och uttryck dessa har - bara så det är sagt. Det är riktigt, riktigt bra, men ingen gigant. Å andra sidan är det löjligt gott som det är, så låt gå för det.




Jo. Nu frågar sig ju säkert vän av ordning vart "Friuli on our mind - del 1" tog vägen? Det är en bra fråga. En mycket bra fråga, till och med. Vi har frågat oss själva samma sak också - hur kunde det bli så här? Ur kaos föds ordning sägs det. Vi frångår hursomhelst den principen just nu. Det här nedslaget blev helt enkelt färdigt först och tiden rinner iväg fortare än den ska. På återseende med andra ord!

8 kommentarer:

  1. Härligt skrivet! Kul att läsa och här sitter vi med hinkarna fulla av snålvatten.

    /Patrik

    SvaraRadera
  2. Vilken genomgång. Tack för den. Det får nog bli till att lägga en beställning. Jag försökte få till ett besök hos Miani i somras men kom inte längre än till mamma Miani på telefon och hon släppte ingen jävel över bron. Jag fick förklarat att Enzo inte hade tid. han jobbade. Möjligtvis kunde jag nå honom under lunchrasten 12.45 - 13.00.

    SvaraRadera
  3. Patrik och Ingvar:

    Tack! Och tack själva! Bloggen hyser en enorm respekt och tacksamhet för er (och andra) bloggmatadorer(bloggmatadöser?) som bloggat så länge och så ofta. Vi förstår nu hur svårt det kan vara (tiden jobbar inte åt oss, mot oss!).

    Ja. Besök och Enzo är väl inte två saker som kolliderar i samma universum direkt. Det är en väl helt ogenomtänkt pr-strategi hursomhelst. Bidrar väl till kulten, antar jag?
    Men om du mot förmodan får napp, så får du gärna höra av dig. Bloggen kan förflytta sig med kort varsel! Om inte annat så funderas det skarpt på om man kan krångla sig in här: http://www.necotium.it/en/vinitaly.php

    Hörde vi mer snålvatten droppa?

    SvaraRadera
  4. Mmm, där skulle man vara. En intressant iakttagelse äe att i stort sett alla Friuli-producenter som är med vid evenemanget importeras till Danmark av DWC/Finn KLysner

    SvaraRadera
  5. Ingvar!
    Det har jag inte tänkt på, å andra sidan har jag aldrig varit hos Klysner.
    Vad jag reagerade på var att ovan nämnde Pontoni har ett finger med i spelet (mentor/konsult) för Nec-Otium, Meroi, Croatto och Ronc di Vico. Knappast en tillfällighet att dessa rör sig som en gemensam tanke.

    Italien i april kan ju vara en rätt lockande tanke...?

    SvaraRadera
  6. Hatten av för fin presentation av idolen Miani... och man blir aldrig för gammal för att vara ett fan.

    (korr: länken "här" funkar inte)

    SvaraRadera
  7. Nä. Som sagt. När fan blir gammal blir han salig av jäst fruktjuice.

    SvaraRadera