Och så var det semester. Till slut. Som vi längtat.
Bloggen skulle givetvis kunna vältra sig i självömkan, misär, klä sig i säck-och-aska-och-allt-det-där. Men nej, sådant ligger ju givetvis inte för oss. Att beskriva sig som en val som ligger och kippar efter andan på land efter luft efter en lång irrfärd - det kan ju ingen vara betjänt av att läsa?
Så det gör bloggen ju givetvis inte.
Nej, istället koncentrerar vi oss på gudarnas nektar. Det finns ju rätt gott om sådant. Och när vi tittar efter så visar det sig ju att vi har hunnit dricka mer vi kunde tro. Trots allt. Och en hel del minnesvärt också.
Våra erfarenheter av Napa är inte vad de borde vara. Tyvärr. För när det vill sig då vill det sig förbaskat mycket.
Corison, Napa Valley, Cabernet Sauvignon 2006 är ett gudomligt gott vin. Fast det nog egentligen vill så mycket mer. Som en Ferarri, eller ok då - Mustang - utklädd till en Saab. Det mullrar om motorn, visst, men det vill så mycket mer. Om ett antal år är antagligen denna svanunge en urskön ståtlig svan som inget annat vin vill komma nära. Idag är det snarare som en rysk docka, det finns så mycket mer där under (nu slutar vi vid dumma liknelser, lovar, men denna flaska får oss på väldigt bra humör).
Ur flaska strömmar dofter direkt till lustcentrat - pang! Jordig och skönt balanserad fatmättad doft. Kaffe, kryddor. You name it. Munkänslan är varm. Cabbig skön mörk frukt. Balanserat var ordet, men balans i det högre registret! Tanninerna är påtagliga men helt hanterbara, särskilt med mat (varför inte hamburgare?). Vinet andas alltså klass. Supergod. Merkänsla. See you again, baby!
Miani Rosso 2007. Flaska 3 av 6. Helt jättesuperbra helt enkelt. Lufta ordentligt - luras inte av att det är gott direkt ur flaskan! Gallionis 92 poäng är väl låga om man vill hålla på med det här med poäng men ska nog snarare sättas i relation till ordinarie tappningar.
Vinet besitter, trots att detta egentligen är en deklassificerad årgång som var menade till bättre grejor, en suverän attityd och karaktär. Merlot av gudabenådad karaktär och en välgörande dos refosco. Strålande balans, fint tryck, lyxigt som fasiken. Måste ransoneras vid bordet så vi hinner njuta också. Vi har sagt det förut men gör det igen - Enzo Pontoni är en trollkarl som inte har sin jämbördig åtminstone hitom Egon Müllers Moseldal, eller Morescos Pajoré (men den gode Giovanni är ju faktiskt död). Vinet har kanske en tioårig utvecklingscykel från idag - egendomen har dokumenterat lagringsdugliga viner och här finns förutsättningar. Ett kyskhetsbälte på skönheterna är ett måste för det lilla lyxproblemet är att det är så himla gott redan nu. Måste skaffa ett par till!
När vi ändå är inne på detta spår:
Miani Bianco 2009 (Chardonnay från yngre stockar, årgångens hela dos ribolla och sauvignon)
Oj. Vilket nästan elakt fokus. Som ett lasersvärd upp i (mitt) lustcentra. Superfokuserat. Väl strukturerat men i tight primär ram. Nästan obarmhärtigt syradrivet och mineraliskt. Påminner om en väldigt ung bättre bourgogne...eller kanske om en väldigt bra oljig riesling. Nä. Svårt att beskriva.
Dag 2 och dag 3 händer det grejer. Vinets frukt blommar ut och potentialen visar sig mer och mer. Och detta är producentens enklaste vin. Finns även detta att beställa från Superiore.de (35€). Nästa flaska får vänta minst två, gärna fler, år.
(Ps. Har någon någon susning var bloggen får tag i Mianis nya tappning, Chardonnay Baracca 2009 - hör gärna av er! Vi missade tåget helt och hållet.)
Egon Müller, Scharzhof 2009.
Vi diggare av riesling nästan gråter av lycka. Så. Jävla. Bra. Och återigen ett instegsvin, men allt annat än enkelt instegsvin. Syran och mineralerna är så klockrena och så det känns som du kan plocka dom från tungan en och en (där det verkar som dom ringlar kvar i en mindre evighet). Skitbra. Slut på Belvini.de nu, men finns fortfarande lagerfört på monopolet. Prova!
Keller, Von der Fels, 2007.
Vilken årgång som är bäst av 2007 och 2009 är en akademisk fråga. 2007 är suveränt goda idag. Vinet har lugnat ned sig en aning, citrus- och limefrukten och de gröna äpplena spelar mot öppet mål. Syran är urläcker. Törstsläckarvin. Fruktsoda för vuxna. Matvin. Vad som helst.
Som vanligt är frågan - varför köpte vi inte fler? Vi skulle definitivt behöva fler årgångar som 2008 så vi hann med.
Jadot, Morey-Saint-Denis, 1997
Jodå, det har skrivit rader om detta vin både
här och
där. Men det går inte att förneka att detta är skitbra. Eller, om vi ska vara ärliga - och det ska vi:
Flaska 1. Super, mums!
Flaska 2. Lika bra. I stort sett. Beställer tre flaskor till. Lagom känns det som.
Flaska 3. Som om det hade varit den flaska som torpederade Champagne-vraket Jönköping. Varenda flaska i retur.
Torsten kan ju ändå inte låta bli att tjata om hur bra detta är. Det kanske var lite överilat, trots allt? Nåja. Inte sämre att det går att ändra sig? Köper på mig tre flaskor till. Antagligen samma flaskor som gick i retur, för en dyrare prislapp, men ändå.
Den sista flaskan vi drack var i god kondition. Visst, åldrat. Men med stort behag. Vinet är på slutfasen och ska drickas nog relativt snart. Syran lever kvar, riktigt potent i stoppningen. Smaken är riktigt komplex fast givet att det mer är sammanväxta kryddor - sådant du använder till glöggen - tjära och bär. Men att det är en bourgogne som är bättre än den borde vara (varken år eller läge talar för stordåd) är givet.
Ch. Peyrassol, Côtes de Provence, 2009
Eklangaren skickar ut ett av sina spam. Och vi gick ju givetvis på niten för ett år sedan. 6 flaskor av detta vin köptes helt oprovat- och det verkade ju inte så kul då. Vinet var allt annat än i balans. Det spretade både hit och dit - men absolut inte dit vill ville.
Ett år sedan har vinet hittat sin frälsning. Balansen. Ett år - att så mycket kan hända. Rosélagring är inte vår starka sida. Men nu är detta riktigt gott. Skulle vi inte kunna få köpa några enstaka flaskor och njuta av i sommar?
