Helgens bästa bubbel:
Alternativ julafton i år vad gällde mat och dryck. Skaldjur från Hallalen spelade förstafiolen och till detta diverse Champagne där Henriot 1996 drog vinnarstråt (i sällskap med bl a Bollinger La Grande Année 2000 som var alldeles för ung och knuten idag, men som säkert kan bli något stort om fem år eller så). Vinet visar sig med superb mogen doft, brödighet, aprikoser och stenfrukt. Champagne blir tyvärr aldrig billigt, men en dryg femhundring för detta måste ändå sägas vara ett fynd. Henriot visar sig lagom dekadent för tillfället, och alla dess fint balanserade mognadstoner gör att vinet tar slut i ett nafs. Egentligen alldeles för bra för att delas..
Henriot är ett hus jag håller högt. Att dessutom upptäcka att bolaget släppt ett större antal flaskor av årgångarna -96 och -98 (där -98 är ett kanske något svagare kort) får mig ju faktiskt att bli väldigt förlåtande mot monopolet, i varje fall här under misteln.
Kanoners! (+++)
Helgens bästa röda:
 |
| Bäst är inte alltid störst |
Le Vieux Donjon -08 är härligt rustik och riktigt, riktigt god och rund matbärjuice. Vi häller direkt från flaskan och vinet är gott från start, men blir bättre och bättre längs kvällen. En traditionell C9F som lämnar inget att önska i förhållande till vad den faktiskt kostar (den sparkar också stjärt med den Janasse -08 som vi dricker samtidigt, betydligt enklare och outvecklad idag trots att denna fick två timmar i luft). Le Vieux Donjon sitter som handen i handsken till lavain, finolja och havssalt. En skön matta av garrigue gör att vi faller platt. En av de bästa Châteauneuf-du-Pape vi druckit på länge, långt från de förhatliga, överextraherade varianter vi råkat ut för på sistone härifrån. Julmumma på annat sätt. (två starka ++)
Helgens älg:
2007 Mas des Chiméres AOC Coteaux du Langudoc - Terrasses du Larzac
"Vad fan är det som händer" är det första jag säger, likt kriminallitteraturens Lars-Martin Johansson, när jag sniffar på vinet vid karaffering. Vinet som ju ska förtrolla med hallon och cassis och garrigue, och allt det där, beter ju sig inte alls som det ska. P spikar doften på en sekund - "det luktar ju som när pappa kommer hem med nyskjuten älg, med päls och slaktrester och allt!" Och det stämmer ju. En inte helt angenäm start på bekantskapen med detta vin. Dessa obstinata fransmän som spar svavlet till svordomar men inte till sitt vin.
Efter någon timme i karaff börjar vinet dock att bete sig bättre, även om ovationerna uteblir. Något är skumt här. Orent? TCA? Allt på en gång? Ingen aning men inte korrekt. Dag två kan vi eventuellt hitta några hallon och lite rosmarin. Men mer än en tumme bidde det inte denna gång, tyvärr. Tråkigt då vi gillade Guilhem Dardés "vanliga" Le Coteaux du Langudoc skarpt. (-)
Helgens sötnos:
Malvasia delle lipari, Salina, Isola Eolie, Passito 2005, Hauner.
Ibland när tillfället gör sig så gillar vi ju sött. Klockrena aprikoser, honung, fläderblommor, mandarin, mandelmassa spetsad med någon droppe salubrin. En fräsch och välbalanserad upplevelse som piggar upp i vintermörkret. Att dricka utan tilltugg. Sånt här går hem hos oss! Skulle vilja ha fler. (++)
(Inte helt enkelt att få tag i men i Tyskland är det mesta möjligt)
 |
Roberto Voerzios Langhe Nebbiolo var föga oväntad inte vår påse, eller - förlåt - ekplanka. Till skillnad från ovan benämnda Hauner. Den lokala garriguen växer vilt här hemma. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar