Rekapitulation




2006 Côte-Rôtie Ampuis (Guigal)

Får sätta livet till fortare än planerat, rätt ok men...



..skadan gör att vinet tyvärr inte når samma dimenstioner som tidigare.

 

Blindprovning. Icke-ekologiskt vann..

Jävlar va´bra! Fin-fin balans och om fem-tio år en stor skön storhet!

Grön så in-i-helv.. Vaskning!

Kul och riktigt bra vin till köttfärssås. Hur ofta dricker du teroldego? Antagligen alldeles för sällan!

Mest bara konstig.. Fernet-Branca är inte vår melodi.

Skön, busig, läskande, oumbärlig. Som en fransk dolcetto. Typ.

Over-the-top och på väg ut ur vår källare. Här vare bråttom..






Projekt Korkskadehund. Köttbullar är ett bra argument.



Oh L'Amour - 2008 Domaine Lacroix-Vanel Fine Amor

Herrejösösens. Jävlar i min låda. Tamigfan.
Då är det sagt.
Vi ÄR kära dagen till ära. Helt gränslöst nyförälskade.

Bigami alltså. Damn!

Av någon outgrundlig anledning har Lacroix-Vanels Fine Amor 2008 seglat under vår radar. Tills ikväll vill säga. Nu skriker radarn att ett stort fett föremål svävar över Dalälven.

Nä, egentligen allt annat än fett. Bara stort i all sin enkelhet.

 
Fine Amor 2008 är ett koncentrat av underbar renhet och enkelhet, totalt befriad från allt vad ek heter (tänk hemmagjord saft). En förförisk doft av nickel-godis (vart tog de vägen?) och större paket av mineraltoner och lika fin - om inte bättre? - munkänsla med röda syrliga och svarta saftiga vinbär. Fantastiskt balanserad och markerad syra och helt integrerade 14% (vilket förvånar oss storligen när vi studerar etiketten) rundar av klunken. Och nästa klunk följer  - snabbt!

Det här är så otroligt bra att vi nästan blir saliga. Som vin för den enklare måltiden (ikväll parat med crocque monsieur och lite blandade rester) eller som rent sällskapsvin måste detta vara i absolut världsklass. Hur detta fungerar med en bättre köttbit är möjligen en annan femma som vi inte alls behöver fördjupa oss i en kväll som denna. Men slukat - om man nu kan göra det med vin? - som ikväll är detta antagligen vår favorit av de årgångar Fine Amor vi druckit Och det vill inte säga lite.

Vinet har möjligen tyvärr två omedelbara nackdelar. Först och främst är invändningen att ett vin för under tvåhundra spänn kan smaka så mycket är tyvärr besvärande för nästan alla andra inköp. En övrig invändning är att detta är ett mycket dåligt måndagsalternativ. För gott för att spara helt enkelt. Mamma mia!

-  Fint måndagsvin, säger P.
Och det är något av årets understatement redan i mitten av februari.

Vem som importerar och hur man får tag i det vet ni vid det här laget. Det känns nästan löjligt att säga det. Om det inte vore så förbaskat bra så skulle vi inte haft mage att skriva om´t.

2009 Domaine de la Pepière Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie (å en skvätt Fine Amor)

Näpp. Tanken var aldrig att blogga om allt som rinner ner i våra strupar eller som träffar våra doftcentrum. Men tanken var inte att skapa en blogg för att sedan inte blogga om..., ja.., just ingenting alls?
Nog för att januari är en månad som närmast måste betecknas som totalt övergödslad av arbete. Men ändå. Så här kan vi inte hålla på. Ska det skapas vinblogg måste det kanske åtminstone någon gång emellanåt bloggas om vin ? Därmed: Omtag anbefalles innan bloggpolisen stänger ned bloggen för gott! Vi aktiverar mellantinget. Det fortifierade mikrobloggandet!

Kvällens vin: 2009 Domaine de la Pepière Muscadet de Sèvre et Maine sur Lie

Vin till snöstorm? Nä. Muscadet till lättvärmd pepparlax med hemvevad romsås och pressad potatis?  Egentligen inte alls. Men detta en helt annorlunda muscadet och faktiskt ett alldeles, alldeles utmärkt vin. Muscadet som vintyp har aldrig intresserat oss förrän nu men detta är en ordentlig ögonöppnare. Vinet har en för sin stil närmast sensationell struktur och karaktär. Supertorrt, närmast riesling-lik mineralkänsla och samtidigt lite som att bita i en citron vid avslutet. Strama och matvändliga syror och givetvis en alldeles föredömlig alkohol (12%). Ett skönt möte till tallrikens lika sköna attribut.

Vinik har oss veterligen fått ligga i en hel del för att få importera detta och annat från elitproducenten Marc Oliver i Loire. Att vinet har fått representation i Sverige är vi glada för!

Kan man annat än älska det här? Ja, fungerar även som snacke-vin..

Vinik är givetvis - i våra ögon helt välförtjänt - sönderkramad bland likasinnade och frälsta. Det förtjänar å andra sidan alla som följer sin övertygelse och dessutom gör det på ett sätt som andra kan dra fördel av. 2006 Fine Amor har inga större fel den heller. Inga fel alls faktiskt. Som en målsökande robot rakt upp i våra lustcentra. Mineraler, renhet, terroir. Något mer finlir och lite mindre kraft än den annars lika fantastiska 2007-an (som dock spelar lite mer hårdrock, men det har ju sina fördelar det också när anden faller på).

Vinik - och ni bloggare som håller ångan uppe - we salute you! Over and out.

Jag och Jan

Ibland, där jag jobbar, råkar även en av vår samtids största satiriker jobba. I den akademiska världen är  "att jobba" och "vara på plats" inte riktigt samma sak. Så du märker honom knappt, om han sitter där - mycket ondskefullt observerande. Märks inte till skillnad från hans (och hans frus) alster alltså.  Hur det är med denna strip vet jag ej, men om jag är skyldig på något sätt, Redaktör Anders, så förlåt! Jag älskar ju byggvaror!




(Då länken till SVD inte funkar längre länkas här nu till Winepunker istället.)

Strutsspaning

Håller med, strutsar och viner från svenska gårdar ska man nog allt passa sig för. Det här vill vi istället kunna köpa, gärna på plats. Suveränt att koka in julens grönkålen i, tillsammans med en massa vitlök och grädde.

Wine Intelligence - NSA Calling?

Det är kul med statistik. Bloggtjänsten Blogger ger statistik bland annat varifrån olika besökare kommer. Besökare? Jo, ni är snart - Fanfar! - nio till antalet. Totalt alltså, inget annat! (Här kan vi alltså med rätta säga "Ingen nämnd, ingen glömd")

Att namnge en blogg är inte så lätt. Allt annat än lätt faktiskt. Varje gång du hittar ett bra namn så visar det ju sig vid närmre eftertanke inte vara så bra. Alls. När du mycket nöjd kommer på ett namn du kan leva med som inte är upptaget, som FiniVini t.ex., inser du ju rätt snart att risken för att bli förpassad till bloggvärldens skuggor är stor (nåja, det är den nog hursomhelst).

Att döpa en blogg till Terroiristen i dessa tider, när inte bara TCA är ett stort hot, kan ha sina nackdelar. We know. Fast VinoTinto, som borde vara än värre, var ju å andra sidan redan upptaget. Hur det står till med "Boxvin" ids jag inte ens kolla. Någon måtta får det ändå vara.

Idag fick bloggen sin första utlandsbesökare. Fort Meade i Virginia har många datorer och en schysst bandbredd. Jag vet inte hur många där som är vinintresserade och kan svenska? Nåja, det här med Wine Intelligence kan bli en stor grej, det är vi säkra på.

Ps: Apropå det. Är det någon som vet vad Jack Bauer tycker om att dricka? Gevalia? Eller kanske en riktigt tung ekkanon, med taggtrådstaninner och noshörningar och allt, kan duga?

Helgviner

En viss mängd vin har passerat revy under helgerna. Sega förkylningar, som i något fall utvecklat sig till lunginflammation, har satt ned våra ambitioner något vad gäller mat och dryck i år. Men leva måste man ju.

Helgens bästa bubbel:

Alternativ julafton i år vad gällde mat och dryck. Skaldjur från Hallalen spelade förstafiolen och till detta diverse Champagne där Henriot 1996 drog vinnarstråt (i sällskap med bl a Bollinger La Grande Année 2000 som var alldeles för ung och knuten idag, men som säkert kan bli något stort om fem år eller så). Vinet visar sig med superb mogen doft, brödighet, aprikoser och stenfrukt. Champagne blir tyvärr aldrig billigt, men en dryg femhundring för detta måste ändå sägas vara ett fynd. Henriot visar sig lagom dekadent för tillfället, och alla dess fint balanserade mognadstoner gör att vinet tar slut i ett nafs. Egentligen alldeles för bra för att delas..
Henriot är ett hus jag håller högt. Att dessutom upptäcka att bolaget släppt ett större antal flaskor av årgångarna -96 och -98 (där -98 är ett kanske något svagare kort) får mig ju faktiskt att bli väldigt förlåtande mot monopolet, i varje fall här under misteln.
Kanoners! (+++) 

Helgens bästa röda:

Bäst är inte alltid störst

Le Vieux Donjon -08 är härligt rustik och riktigt, riktigt god och rund matbärjuice. Vi häller direkt från flaskan och vinet är gott från start, men blir bättre och bättre längs kvällen. En traditionell  C9F som lämnar inget att önska i förhållande till vad den faktiskt kostar (den sparkar också stjärt med den Janasse -08 som vi dricker samtidigt, betydligt enklare och outvecklad idag trots att denna fick två timmar i luft). Le Vieux Donjon sitter som handen i handsken till lavain, finolja och havssalt. En skön matta av garrigue gör att vi faller platt. En av de bästa Châteauneuf-du-Pape vi druckit på länge, långt från de förhatliga, överextraherade varianter vi råkat ut för på sistone härifrån. Julmumma på annat sätt. (två starka ++)

Helgens älg:

2007 Mas des Chiméres AOC Coteaux du Langudoc - Terrasses du Larzac



"Vad fan är det som händer" är det första jag säger, likt kriminallitteraturens Lars-Martin Johansson, när jag sniffar på vinet vid karaffering. Vinet som ju ska förtrolla med hallon och cassis och garrigue, och allt det där, beter ju sig inte alls som det ska. P spikar doften på en sekund - "det luktar ju som när pappa kommer hem med nyskjuten älg, med päls och slaktrester och allt!" Och det stämmer ju. En inte helt angenäm start på bekantskapen med detta vin. Dessa obstinata fransmän som spar svavlet till svordomar men inte till sitt vin.
Efter någon timme i karaff börjar vinet dock att bete sig bättre, även om ovationerna uteblir. Något är skumt här. Orent? TCA? Allt på en gång? Ingen aning men inte korrekt. Dag två kan vi eventuellt hitta några hallon och lite rosmarin. Men mer än en tumme bidde det inte denna gång, tyvärr. Tråkigt då vi gillade Guilhem Dardés "vanliga" Le Coteaux du Langudoc skarpt. (-) 


Helgens sötnos:

Malvasia delle lipari, Salina, Isola Eolie, Passito 2005, Hauner.

Ibland när tillfället gör sig så gillar vi ju sött. Klockrena aprikoser, honung, fläderblommor, mandarin, mandelmassa spetsad med någon droppe salubrin. En fräsch och välbalanserad upplevelse som piggar upp i vintermörkret. Att dricka utan tilltugg. Sånt här går hem hos oss! Skulle vilja ha fler. (++)

(Inte helt enkelt att få tag i men i Tyskland är det mesta möjligt)

Roberto Voerzios Langhe Nebbiolo var föga oväntad inte vår påse, eller - förlåt - ekplanka. Till skillnad från ovan benämnda Hauner. Den lokala garriguen växer vilt här hemma.